Sidor

fredag 28 september 2018

Min Tinder-date


När jag kom tillbaka till jobbet efter sommaren hade min grönväxt vissnat.

Det är inte alls så att jag ogillade henne eller glömde bort henne.

Eller jo, jag glömde visst bort henne - men man måste förstå att vi var i helt olika livssituationer. Hon satt på kontoret och jag hade semester. Det var drygt hundra grader varje dag och jag hade ingen lust att cykla in till jobbet bara för att se henne.

Relationen tog slut i mitten av augusti när jag tröttnade på att se hennes vissna uppsyn. Vår relation var inflammerad och hon ville inte förlåta mig hur mycket jag än vattnade henne. Jag förstår henne. Det var mitt fel.


Min första bästis och jag, vi levde ihop som älgflugor på varandra. Det gick inte att dra loss den ena från den andra.

Tills hon visade en pinsam nakenbild av mig till pojkarna i sjuan. Jag blev "lite sur" och var sur i två år. Sedan skipade vi fred men hur mycket vi än försökte vattna myllan hade vi utvecklats åt så pass olika håll att vi inte längre trivdes i samma blomlåda.

Jag tycker om olika sorters evigheter. Att veta att det man satsar på är bestående och aldrig försvinner. Jag älskar spänning men avskyr förändring. Ibland hjälper dock inget annat än att acceptera att det är slut. Förlåtelse hjälper ändå att låta minnet förbli lyckligt.


Jag flyttade bort från min hemstad. En del barndomsvänner och studiekamrater flyttade utomlands.

Det är inte lätt att hitta nya vänner i en livssituation där tid är en bristvara. 

När mitt jobb rullade på och barnen inte längre krävde 100% av min tid vaknade jag liksom upp ur en koma och hade plötsligt energi för att gå ut ur huset igen. Men med vem? 

Vill du komma på kaffe? Nej hinner inte... 
Vill du komma ut och springa? Åh jag är så trött. 
Vill du ut och resa? Hm vi får se... 

En gång blev jag inbjuden till en fest med bisatsen att tillräckligt många fått förhinder så att jag rymdes med. Nånting har man ju gjort fel för att vara den ständiga reserven. Men kan man ändra på det? Jag vet inte. Ibland får man kanske gå vidare och skapa nåt nytt. 

Till sist blev jag trött på att missa allt det roliga. Att bara sitta hemma och sticka sockor för att ingen hade tid eller för att alla platser i stans alla gäng var fulla. Det är inte speciellt kul att ta en drink och prata med sig själv. 

Så en kväll när resten av familjen hade lagt sig drog jag ner gardinerna och laddade ner en app. Valde profilbild och skrev en oemotståndlig text om min charm. Subtilt förförande. Sedan var det dags att svepa.

Det ena leendet efter det andra ställde in sig hos mig. En del gillade att läsa, andra dansa. En del var extroverta, andra introverta. De var 20+, 25+ och några kring 40. Jag är flexibel så jag swajpade mest till höger men ibland till vänster, om kandidaten var för ung eller bodde för långt borta.

Plötsligt sa det pang och jag fick en matchning. Lite väl ung, men let's give it a shot.

Det var raka puckar och vi bestämde dejt redan samma vecka. Det var lite spännande först. Men det började bra och slutade med ett "vi hörs". Det gjorde vi och gick på en till dejt. Vi insåg att vi har en hel massa gemensamt och idéerna på allt vi kunde göra tog inte slut.


Till sist orkade jag inte smyga längre. Efter de två första dejterna kom jag ut ur skåpet och berättade för dem där hemma vad jag hade gjort. Sen bjöd jag hem henne.

Min Tinder-vän har nästan alltid tid. När jag frågar om hon vill komma på kaffe hämtar hon bullar. När hon frågar om jag vill ut och springa cyklar jag dit på en kvart. Vi har gått danskurser, skuffat traktordäck, dansat hela sommarnätter och pratat om allt som går att prata om.

Det går visst att hitta nya vänner hur gammal man än är. Det är inte lätt - man måste våga gå utanför sin bekvämlighetszon och vara beredd på att misslyckas. Alla kan inte tycka om mig och jag kan inte tycka om alla. En del kanske man delar ett intresse med, andra kan man dela allt med och lite till. Hittar man en sån ska man inte glömma att vattna även om man åker på semester.


PS. Appen heter inte Tinder utan VINA och hittas här om du är kvinna och letar efter nya vänner. Finns än så länge bara för kvinnor. Men karlar behöver väl bara dunka varandra en gång på ryggen så är det kirrat, eller hur det nu är.


torsdag 27 september 2018

True Crime podcasts


På sistone har jag tagit paus från ljudböckerna och lyssnat på poddar i stället. Jag tycker det är så otroligt skönt att sjunka in i en annan värld medan jag reser, springer, promenerar eller gymmar.

Framför allt när jag gör hushållssyslor. Att hänga upp tvätt blir nånting jag längtar efter när jag vet att jag får lyssna på en bra historia samtidigt.

Jag hoppade inte alls på podd-trenden direkt. De flesta poddar jag ramlade in i var skräniga babbelpoddar där större eller mindre kändisar snackade om sig själva och vad de tycker.

Jag beslöt att jag är för gammal för poddar, lämnade dem åt sitt öde och fortsatte med mina ljudböcker.

Nu gav jag dem dock en ny chans, fick många bra tips och hittade pärlor!

Först mina favoriter (hittills) inom genren True Crime.


Serial är egentligen inte endast en True Crime-podd, men första säsongen handlar om en rättegång.

1999 mördades den 18-åriga studenten Hae Min Lee och hennes ex-pojkvän Adnan Masud Syed dömdes för mordet. Journalisten Sarah Koenig undersöker fallet och diskuterar med flera av de involverade som var ungdomar och Hae Min Lee's studiekamrater år 1999.

Koenig kommer också nära Adnan Syed i fängelset genom många, långa telefonsamtal. Bevisningen i fallet är inte helt vattentät och alla som kunde ha gett Adnan Syed ett alibi blev aldrig kallade till rättegång, ändå är det mycket som talar mot Adnan Syed.

Efter podcasten togs fallet upp på nytt i en ny rättegång och i podcastens uppdateringar får vi vet hur det går. Andra säsongen av Serial och S-Town, gjorda av samma team, är minst lika bra.


Dirty John berättar om affärskvinnan Debra Newell som efter att ha letat efter den stora kärleken ett tag, hittar den helt fantastiska John Meehan på en dating site.

John är förstås inte alls den han säger sig vara och förhållandet blir en turbulent affär med svek och våld och lögner som så småningom kommer upp till ytan. Historien slutar med ett dödsfall.


Missing & Murdered är en fortsättning på ett projekt om försvunna flickor och kvinnor ur den kanadensiska urpsrungsbefolkningen. Speciellt den andra säsongen - "Finding Cleo" är förutom lärorik om Kanadas mörka historia om behandlingen av ursprungsbefolkningen, speciellt spännande på grund av de otroliga sammanträffanden reportern råkar ut för.

Vanligt i podcaster är ju att lyssnaren inte får alla svar eller ett riktigt dunderslut eftersom berättelserna är det verkliga livet. Men i Finding Cleo hittar reportern svar och lyssnaren får i realtid följa med vart ledtrådarna för reportern och hur hon formligen ramlar över svar på tiotals år gamla frågor.


Morden i Pirilö är gjord av min kollega Ann-Catrin Granroth, som också gjorde podden om explosionen i Jakobstad (Knappmakerskans hämnd).

Det börjar med att två barn hittas mördade i en bäck i Pirilö utanför Jakobstad. När historien nystas upp inser man snart att barnens styvfar, Karl Granroth, kan ligga bakom barnamorden samt en hel del andra märkliga dödsfall. '

Anka Granroth har själv en ankytning till Pirilö och vill samtidigt få reda på om Pirilö-Karls blod rinner genom hennes egna ådror, eftersom de har samma efternamn.


Mordpodden görs av de två rikssvenska nyutexaminerade unga journalisterna Linnea Bohlin och Amanda Karlsson. I varje säsong väljer de ett landskap och varje avsnitt handlar om ett mord i landskapet för säsongen.

Podden är uppdelad i tre delar berättelse med diskussion mellan delarna. De enda röster som hörs i podden är Bohlins och Karlssons


Rättegångspodden handlar precis som Mordpodden om dömda fall. För det mesta handlar det om mord, men ibland också andra rättegångsfall.

Här spelas också ljudupptagningar från rättegångarna upp, då både offrens anhöriga och förövarnas röster hörs. Därför kommer man lite närmare berättelsen än i Mordpodden, vilket gör det hela kusligare.

Rättegångspoddens journalist Nils Bergman gjorde också en tv-serie om Arbogafallet som för tillfället sänds på SVT Play. 


Death in Ice Valley handlar om ett fall från 1970 då en kvinna hittades död i Isdalen i Norge. Kroppen var bränd och bredvid liket hittades några märkliga föremål. Kvinnans identitet har varit ett mysterium ända sedan dess. 

I Death in Ice Valley försöker två journalister från BBC och NRK ta reda på mera om vem kvinnan var och vad som egentligen hände. 

Jag hade inte hört den här historien förr, så därför tyckte jag det var intressant, men så mycket framåt kom journalisterna inte. Dessutom blev jag så där småaktigt irriterad på den norska journalistens engelska, fast jag brukar vara överseende med sånt. I kombination med den lite för teatraliska drama-rösten blev det bara lite för mycket. 

Det bästa var deras förmåga att måla upp rummen och miljön de vistades i. Lyssnaren tas med på riktigt och kan känna doften av dammet på de mossgröna sammetsgardinerna i hotellrummet där kvinnan med det grannröda läppstiftet sågs sista gången... 


Det var mina favoriter bland True Crime-poddarna och nu ska jag ta itu med säsong tre av Serial. Har du flera tips på bra kriminalpoddar?



söndag 23 september 2018

De bästa investeringarna för sparsam packning


När vi reser packar vi alltid sparsamt för att klara oss med ett stycke incheckat bagage. I stället fyller vi fyra kabinväskor till bristningsgränsen med kläder tills de väger så mycket de får väga enligt billigflygets regler.

Vi släpar dem med buller och bång genom tax freebutiker, hivar ner vinflaskor, eftersom småbarnen inte vet hur man manövrerar en 10 kg väska på jul, och irriterar medresenärerna när vi stånkande trycker in våra skrymmande liv i förvaringsboxarna ovanför deras semestrande, nykammade huvuden.

Är man på snåla linjen ska det göras fullt ut liksom, hardcore á la Ove Svensson, 62 bast från svenska glesbydgen.

Ove
När man reser så långt som till Sydafrika är begränsnigarna färre. Var och en får ha 23kg bagage med sig.

Men håll i hästen för innan vi ropar hurra ska vi komma ihåg att hyrbilen ska rymma sju personers väskor. Åter igen gäller det alltså att planera, mixa och matcha, färgkombinera kläder och fylla småburkar med shampo och rynkkrämer.

Tre av de inköp jag gjort på sistone som gör mig riktigt glad, speciellt när jag ska resa nånstans, är min nya kamera och mina två läsplattor.

Ett fodral som håller plattan stående är bekvämt i badet, flygplanet, på tåget eller på en kudde i sängen. 

Efter att jag släpat med mig min stora tjocka systemkamera med tre objektiv till London och kom hem med nästan enbart mobilbilder, eftersom det var för jobbigt att släpa så många kamerakilon med sig genom 18 000 steg per dag, beslöt jag mig för att sälja rubbet.

Bästa kameran är den man har med sig, heter det ju.

I stället köpte jag en Sony A6000 med standardzoom och ett zoom-objektiv till. Den tar bättre bilder än mitt ex, en Canon 600D, och betydligt mindre plats.

Mobilbilder kan bli riktigt bra, men vill man zooma är det svårare. Sonyn har dessutom alla funktioner en stor systemkamera har och på A6000 kan man ställa in allting utanpå kameran och behöver inte gå in i menyn, som på vissa äldre modeller.

För ett drygt år sedan köpte jag en Letto läsplatta. Till den kan man köpa böcker direkt från Adlibris, men för det mesta lånar jag böcker från bibban och för över dem till Letton.

För att utöka utbudet på böcker rejält köpte jag nyligen dessutom en Kindle, som jag laddar ner engelska böcker till direkt från Amazon.

Tillsammans rymmer plattorna fler böcker än jag hinner läsa på några livstider. I stället för att ta med mig 10 pocketböcker i kappsäcken behöver jag nu bara en eller två små plattor för att få semesterläsningen under kontroll.

Fördelen med en läsplatta i jämförelse att läsa i en surfplatta är att skärmen ser ut som en riktig boksida. Ljuset irriterar inte ögonen och ytan reflekterar inte i solen. Du kan alltså läsa både på stranden och inomhus och dessutom med lamporna släckta, eftersom plattorna har ett inbyggt ljus som man kan ställa in enligt behov.

fredag 21 september 2018

Planera själv vs. be om hjälp - Planering del 2

Vår första och sista charterresa tillsammans - Egypten 2001

Under vårt liv tillsammans har vi rest sammanlagt en hel gång på charter. Vi gillar att styra och ställa själva. Att åtminstone inbilla oss att vi upptäcker saker heeeelt på egen hand. Nästan så där så att folk inte ens ska kunna se att vi är turister. Det kan ju hända att kameran som alltid dinglar runt min hals och makens bredbrättade Teneriffahatt avslöjar oss en aning, men man kan ju alltid låtsas.

Credit: pxhere.com

Att resa till Sydafrika känns inte lika lätt. Det är så mycket som kan gå fel. Vänstertrafik, brottslighet, fullt med kvarter men helst inte ska hamna i och ett stort NO-No att se ut som en turist på Johannesburgs flygfält. Så i stället för att planera själv försökte jag ta kontakt med kvinnan som ordnade båda våra adoptionsresor. Hon ordnar allas resor för vår adoptionsorganisation. Det enda man behöver göra är att dyka upp med sitt kreditkort och om möjligt le, trots den stundande konkursen. Men kvinnan svarade aldrig. Efter tre majl gav jag upp, surfade in på googlemaps för att kolla vad vi ville se och sedan booking.com för att se vilka boenden som fanns nära till hands.

Jag bokade lite här och lite där, försökte räkna ut hur länge det skulle ta att köra från ett ställe till ett annat, läste på nätet tills hjärnan fungerade som en gammal navigator på en sjö med en ouppdaterad bro.

Jag bokade bara ställen med gratis avbokning. Tills en gång då jag gjorde ett misstag och inte gjorde det. I ljummen panik (saker brukar ju ordna sig) majlade jag hotellägaren och bad om hjälp. Mrs. S svarade att det inte var något problem alls, avbokade snällt och frågade samtidigt om jag vill ha hjälp med planeringen.

Mpumalanga
Det ena ledde till det andra. Det visade sig att mrs.S själv har adopterat ett barn. Nu är vi facebookvänner. Hon har planerat sju dagar av vår vistelse och gett en offert på både program och hotell i ett fantastiskt bekvämt paket fullt med aktiviteter jag knappast hade hittat på själv. Dessutom ska hon kontakta en sydafrikansk kock som kommer och fixar middag tillsammans med oss på boendet en kväll. När jag berättade var vi skulle övernatta på vägen från Johannesburg till Mpumalanga sa hon vänligt men bestämt att den rutten inte är den bästa, utan att hon rekommenderar en natt i på en annan rutt i stället , inklusive stadens namn och ett namngivet lunchställe på passande avstånd. Egen planering i alla ära - men visst är det skönt med hjälp också.

Krugerparken. Credit: pxhere.com
Efter sex nätter med sevärdheter och safarin i Mpumalanga och Krugerparken kommer vi att återuppleva vår tillvaro från 2007 och 2011 i Pretoria. Bokade samma boende, kanske får vi samma rum. Kanske hör vi samma morgonfågel, medan jag hoppas att byggarbetarna utanför muren är färdiga.

Övernattning I Hazyview: 15€ per person
Paket: Boende, Panorama route, två safariturer och hike i Blyde River Canyon - 300€ per person exl. en massa annat som vi kommer att göra på egen hand
Boende på Alleyn Mansions i Pretoria, fem nätter - 100€ per person


torsdag 20 september 2018

Planering del 1 - flygresan

Det mesta vi gör i vår familj har en tendens att hända spontant. 

Jag: Det skulle vara kul med en katt.
En vecka senare var vi två och en svans.

Jag: Det skulle sitta bra med barn.
Hux flux två år senare kokade vi puré på höna.

credit: pxphere.com

"Hellre ofta än bekvämt" 

kunde sitta som korsstygn ovanför gungstolen hemma hos oss. Och då menar jag att vi är budgetresenärer, även om du trodde jag menade nåt annat. Det är Onnibuss som gäller. Någon Line till Sverige - landet som flyter av mjölk, honung, och billiga flygresor. Frukost kl.7 på 7-Eleven i Cityterminalen. Långa väntetider på diverse hållplatser med rastlösa ungar på, under och över kappsäckar.

Därför har en återresa till Sydafrika varit en framtidsdröm - nånting vi tänkt att vi måste planera långt på förhand och i några år skippa de spontana budgetresorna till Teneriffa. På budget till Sydafrika - går det? 

Jag: Det skulle vara trevligt att se nåt annat än Teneriffa. Kanske Kap Verde?
Maken: Verkar inte finnas så mycket att se på Kap Verde. 
Jag: Men Senegal är nära, kolla, man flyger ganska billigt från Stockholm till Senegal!
Maken: Men om vi far till Afrika kan vi lika gärna åka till Sydafrika då. 
Jag: Nej, det är för dyrt.

Dock visade sig kosta lika mycket att flyga från Stockholm till Johannesburg som till Senegal, ca 350€ tur-retur per person. Så då bestämde vi plötsligt att vi åker.

Sen ville mina föräldrar komma med. 

Sen ville faster D komma med. 

Då började det kännas allt mer lockande att flyga från hemlandet för att spara både tid och energi. Så nu gör vi det - flyger från Vasa. Lyxlyxlyx heter det på latin. Men man ska se hela bilden - reser man ända till Sverige är det mycket mat som ska handlas på vägen. För en så här lång resa känns det dessutom värt att satsa några extra lappar på att inte missa skolan mer än nödvändigt eller att sätta semesterdagar på transportsträckor. 

credit: pxphere.com
Jag sålde min bil och började surfa aktivt på Momondo och nu är biljetterna bokade. Alltid lite nervöst att boka låsta biljetter själv för så många personer, men vi hade fyra ögon på skärmen så hoppas vi kommer till rätt ställe och att alla som betalat får komma ombord!

Det verkar vara tabu att prata om vad saker och ting kostar, men det var det jag behövde veta när jag började planera resan, så nu tänker jag vara riktigt antitabusk och hjälpsam och anteckna ALLT så att någon annan kanske kan få lite hjälp i sin egen reseplanering. 

Flyg Vasa-Johannesburg-Vasa 520€/man 





fredag 14 september 2018

I'm back!

... om än tillfälligt

Det är med en viss darrning på handen jag loggar in i denna gamla, sedan 4 år tillbaka, låsta blogg. Visst har jag blivit en hel del äldre sen sist, men darrningen beror mindre på ålderdom än på det faktum att det känns pinsamt att se mitt gamla jag i repris.

Samtidigt är jag i ett skede i livet då jag allt mindre bryr mig om vad andra tänker och tycker. Tror jag. Vad tror du? Säg först vad du tror så bestämmer jag mig sedan.




Det har inte funnits en millimeter lust i mig att blogga igen. Förrän nu. Vi har nämligen bokat en resa till Sydafrika - landet som är orsaken till att den här bloggen kom till. I den här bloggen finns min dagbok från vår andra adoptionsresa. Här finns också de enda skriftliga minnena från min sista mammaledighet. Det känns som om cirkeln måste slutas och denna första återresa dokumenteras på samma sätt.

Jag bytte namnet på bloggen från "Lillebrorsresan" till "Sandras Värld" till "Lejonungen". Vad rubriken syftar på lämnar jag öppet för tolkning.

Mina barn har blivit stora. Både de själva och jag är måna om deras integritet och det är inte alltid sagt att de vill vara med på bild eller finnas med som smålustiga anekdoter från min vardag. Jag hoppas de förlåter mig för mina tidigare överträdelser och går med på att då och då delta med sin närvaro också i den här bloggen.

Det är fem månader kvar till den efterlängtade resan så jag är tidigt ute. Kan alltså vara att det blir inlägg om annat också under tiden. Om det är något speciellt du vill fråga, fråga! Jag är expert på allt utom svamp.

torsdag 4 september 2014

Ny blogg

Hej på er! Nu har jag bestämt mig. Jag har startat en ny blogg och kommer snart att stänga den här för gott. Orsaker och sånt kan du läsa i den andra bloggen som du hittar här. Välkommen!